Det VAR öroninflammation. Thank god!!! vi fick Kåvepenin 3 ggr/dag i 5dgr. Hoppas det hjälper snabbt och att det redan känns bättre i morgon.. Lucas har haft en tuff eftermiddag/kväll ... Han får riktig panik när han har ont...han blir rädd..
Det hela börja med i morse:
Tårarna rulla så ont han hade.. Jag ringde till V-centralen och vi fick sista tiden 17:15. När vi körde in så öppna himmelen sig totalt. Det störtregna... När vi parkera bilen trodde jag nästan det haglade så stora regndropparna var.. men det var bara regn... Jag bad han sitta kvar i bilen när jag tryckte biljett. När jag hämtade honom efter ca 50 sekunder, så grät han ingen. Jag fråga om han hade så ont nu.... Nä... han var rädd för regnet... Att det skulle bli översvämning pga regnet, att jorden ska gå under och vi ska dö/drunkna ..... Äpplet faller inte långt från trädet ..... han är sååå lik mig.. Jag har med dödsångest ibland.. men inte för regn... På vår campingsemester pratade vi lite om miljöfrågor, att de måste göra någonting åt miljön nu i världen.. Bl.a kommer kanske isen smälta helt i Antarktis och jorden kommer bli översvämmad... om sådär 2-3000 år... Detta har satt sig i huvudet på Lucas.. Han tror detta kommer ske nu..inom det närmsta. När vi kom hem från semestern blev det översvämning i Småland... Och grabben har inte släppt detta.. Var gång det regnar blir han rädd, och han kan prata om detta i timmar... Hur det kommer se ut, hur vi ska göra och att vi kommer dö..... Vi har försökt prata lugnt och sansat, förklarat detta inte kommer ske på vääääääääääldigt lång tid. Han kommer vara död flera ggr om innan det sker.. men det går inte in. Vi har vatt arga/irriterade på honom... Inte ens det hjälper...
Idag när vi gick in till v-centralen var jag tokvansinig på honom... Igen.. Nu har jag sagt en gång för alla, jag vill aldrig höra honom prata om döden igen när det regnar..... då kommer jag bli riktigt arg... Det blir faktiskt jobbigt att prata och mala om det flera ggr per dag ( för det regnar ju typ var dag... ) , och såklart jobbigt att se han så rädd...
När läkaren hämtade oss från väntrummet och han hoppa upp på britsen, så var han nog rädd att de skulle kolla med samma maskin som i tisdags... den var inte poppis... En maskin som mätte trumhinnan och hur den var.. Han sa han fick jätteont av den...
Men hon körde den gamla vanliga undersökningen...Hon kolla först i vä öra.. Eller typ 1 sek, sen ville han inte mer, för han hade ont och börja gråta... Det var lite rött, inget mer.. När hon skulle kolla i hö öra bröt paniken ut på riktigt. Han grät och fäktades med armarna flera ggr om... Hon prata pedagogiskt med honom osv.. att hon var tvuuuungen att kika i örat för att se hur det såg ut.. Vid ett tillfälle gav han faktiskt henne en smocka rakt i huet så hennes glasögon for på snedden. ( han mindes inte detta efteråt, han har väl vatt i trans el ngt ) Jag skämdes och blev paff vråla LUCAS!!! han grät och var hysterisk.. Såhär har han aldrig betett sig..... Efter en kvart hade hon fått komma till och det var en inflammation på trumhinnan.... Så skönt tyckte jag, då var det inget snack om att inte få pencelin! Hon sa med lite tyst att trumhinnan kunde spricka och vätska kunde rinna ut, inget onormalt.. Lucas hörde allt......mmmmmm
På apoteket var det 2 nr före oss.. Jag gick runt och kika på deras prylar/krämer mm, och Lucas for ner på knä ett par ggr, för han kunde minsann inte gå.... han hade så ont i örat så han kunde inte gå...gråten var inte lång borta.. Ojojojoj sa jag och satte han på en stol och ordinerade honom att sitta still där medans jag gick runder... De ville han inte, för han ville inte sitta själv, han ville vara med mig... Det var vi & 3 pers till på apoteket och han satt helt ensam, jag fick inte lämna honom mer än en 2 meters radie... Jag var så arg och irriterad på honom och ville bara skrika rakt ut att han fick skärpa sig... Men jag svalde och intalade mig själv ett lugn.. att jag vet hur det är att vara rädd...
När vi kom hem fick han medicinen och sen mat på det.. Han åt med god aptit. Michael tog även ett snack med honom om översvämning och att man uppför sig hos läkaren, en gång för alla. Så nu hoppas vi han har tagit till sig detta...
Jag begav mig hemifrån ett slag ikväll och tog kaffe hos Linda. När jag kom hem låg han nerbäddad och kolla film med Michael. Han verkade piggare.. skönt... eller....Jag hann vara hemma i ca 2 min innan han fick jäääääääääääätteont igen Han var så orolig med att trumhinnan skulle "sprängas" och örat skulle "gå sönder" eller något... Han satt med sin kudde virad om öronen för annars fick han ont. Lite panodil och nässpray, sen åkte han i säng. Nu håller jag tummar och tår att den där trumhinnan INTE går sönder, för då vet jag en som får ännu en panikattack ... Han är 9 år... Är detta en fas han går igenom? , eller är det en tillfällighet han är såhär... Ja i em kände jag inte igen honom.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar