tisdag 8 februari 2011
Årsdag för en Nära döden upplevelse...
Tänk att det gått 1 år sedan jag fick reda på jag hade en propp i höger vad, och proppar i bägge lungorma....
Natten mot den 8 feb 2010 satt jag upp i soffan i tv rummet, kunde inte ligga ner, fick ingen luft och hade svårt att andas ( som så många gånger förr ). Jag åt värktabletter och smorde in bröstet med Voltaren Gel... det skulle ju hjälpa... Samtidigt smärtar det oehört i vaden, den är svullen, och benet ligger i högläge.. Vet jag tänkte att "snart, snart ska jag gå upp,bara ett par timmar kvar nu jag försöker sova en liten stund.." Precis när jag somna till, hör jag ytterdörren smälla till, kl var ca 04:00. jag blev livrädd, och undra vem det kunde vara, tjuvar?? Efter lite övervägande linkade jag upp, kände på dörren... den var "låst" Det gick en rysning ända från tårna upp i huvudet.. Vad händer..... Än idag är jag helt säker på det var ett "spöke" som väkte mig till liv. Hade jag somnat där, är jag helt säker på jag somnat in för gott....Någon ville mig väl och väckte mig.
När jag lämnat Lucas på skolan kl 08:00, åkte jag på sjukan, då kunde jag inte stödja på benet mera... På vårdcenralen sa dom misstänkt propp och skickade upp mig på medecinakuten. Efter ett ultraljud & röntgen fick jag dommen : Djup ventrombos & Lungemboloi pga av p-pilller..Då hade jag ändå blivit feldiagnoserad sen nov 2009, fått fel medecin som förvärrade mitt tillstånd..Så det var bara att börja äta waran & ta inoheppsprutor... Chocken kom efter någon dag.... och den satt i väldigt länge... Lider än idag av dödsångest, och har mångar tankar & funderingar över det. Har mått riktigt dåligt, men fått hjälp av en KBT behandling, som varit superbra. Jag är ännu inte ok, men mår bättre och det är skönt. Ska dock äta waran tabletter livet ut... Och tanken på att risken för hjärnblödning ökar ju äldre man blir.... tanken på att krocka med bilen, att gå och halka i snön när man är ute på promenad, springa & trilla....... ja, många tankar flödar dagligen i min lilla hjärna....
Denna låten tror jag att jag lyssnar på nästan varje dag... Den har hjälp mig att känna mig stark igen..
Artiklen som hamnade i Lokaldelen :
Läkarna missade blodproppar i lungorna
En kväll i slutet av oktober förra året drabbades 34-åriga Linda Berggrensson av plötsliga bröstsmärtor och andningssvårigheter.
- Det gjorde ont vid varje inandning och jag kippade efter luft, berättar hon.
Linda tog kontakt med sjukvårdsupplysningen som rekommenderade att hon skulle uppsöka akutmottagningen i Lund. Hon kördes dit av sin man och efter en kort undersökning konstaterade läkaren inflammation i bröstmuskulaturen och ordinerade vanliga smärtstillande som Panodil mot smärtan.
Linda fortsatte med sitt arbete som kontorist i ett par dagar, men hade fortsatta andningsbesvär såväl som smärta.
- Den andre november fick jag dock gå hem från jobbet eftersom jag hade så ont och andningsproblemen utlöste en dödsångest hos mig, berättar hon.
Hon blev undersökt på Centrums vårdcentral i Landskrona samma dag, och läkaren där diagnostiserade Linda med Tietzes syndrom, inflammation av brosk i bröstkorgen, och informerade att den kunde ta upp till ett år att bli fri ifrån. Han ordinerade också fortsatt behandling med smärtstillande.
- Jag frågade om det gick bra att jag tog Diklofenak, som också är inflammationsdämpande, och det svarade läkaren ja på.
Efter en vecka började Linda arbeta igen, men problemen kvarstod och hon tvingades bland annat sova sittandes i en stol.
- Vid jul ökade smärtan och ibland fick jag panik då jag kippade efter andan, berättar hon.
I början av februari tilltog Lindas besvär ytterligare och smärtan flyttade sig till vänster om hjärtat.
- Då hade jag verklig panik och trodde att jag skulle dö, säger Linda som nästa dag på nytt undersöktes på samma vårdcentral som förra gången.
En annan läkare tog då bland annat prov på sköldkörtelfunktionen och utförde ett EKG.
- Det konstaterades att jag hade låg puls, läkaren trodde dock med 99 procents säkerhet att jag led av Tietzes syndrom och skrev ut nya Diklofenak åt mig.
Ett par dagar senare fick Linda också ont i sin vad, som svullnade upp samtidigt som andningsbesvären ökade.
- Följande morgon uppsökte jag akutsjuksköterskan på vårdcentralen som misstänkte en propp i benet och skickade mig till medicinakuten på sjukhuset i Landskrona.
Vid ultraljudsundersökning där konstaterade man en propp i vaden, läkaren ordinerade också lungröntgen, varvid man fann proppar i bägge lungorna.
- Den läkaren var den förste som frågade om jag åt p-piller och också ifrågasatte varför inte lungröntgen utförts tidigare, berättar Linda.
- Min far drabbades av en propp för elva år sedan och är förlamad i ena sidan och rullstolsbunden efter det. Detta har jag talat om för min preventivrådgivare, som hävdar att jag uppgett "stroke" i hans fall, och ordinerade mig mina p-piller, menar Linda.
- Jag gick omkring med oupptäckta blodproppar, och åt Diklofenak som förvärrade besvären och hade jag inte fått proppen i vaden kunde det gått käpprakt åt helsike, menar Linda som nu anmält sitt fall till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt patientnämnden.
- Jag menar att mina symptom borde ha utretts närmare, då jag hade andningsbesvär, och att man borde ha frågat efter ärftlighet och mediciner, där mina p-piller borde ha väckt misstanke om proppbildning.
Linda mår idag bättre, tar blodförtunnande medicin och har precis börjat arbeta igen efter sex veckors sjukskrivning.
- Men rädslan finns kvar och chocken kom i efterhand. Det får inte gå till så här och jag hoppas att jag får rätt så att ingen annan behöver drabbas av detta. Det önskar man inte sin värsta fiende.
Natten mot den 8 feb 2010 satt jag upp i soffan i tv rummet, kunde inte ligga ner, fick ingen luft och hade svårt att andas ( som så många gånger förr ). Jag åt värktabletter och smorde in bröstet med Voltaren Gel... det skulle ju hjälpa... Samtidigt smärtar det oehört i vaden, den är svullen, och benet ligger i högläge.. Vet jag tänkte att "snart, snart ska jag gå upp,bara ett par timmar kvar nu jag försöker sova en liten stund.." Precis när jag somna till, hör jag ytterdörren smälla till, kl var ca 04:00. jag blev livrädd, och undra vem det kunde vara, tjuvar?? Efter lite övervägande linkade jag upp, kände på dörren... den var "låst" Det gick en rysning ända från tårna upp i huvudet.. Vad händer..... Än idag är jag helt säker på det var ett "spöke" som väkte mig till liv. Hade jag somnat där, är jag helt säker på jag somnat in för gott....Någon ville mig väl och väckte mig.
När jag lämnat Lucas på skolan kl 08:00, åkte jag på sjukan, då kunde jag inte stödja på benet mera... På vårdcenralen sa dom misstänkt propp och skickade upp mig på medecinakuten. Efter ett ultraljud & röntgen fick jag dommen : Djup ventrombos & Lungemboloi pga av p-pilller..Då hade jag ändå blivit feldiagnoserad sen nov 2009, fått fel medecin som förvärrade mitt tillstånd..Så det var bara att börja äta waran & ta inoheppsprutor... Chocken kom efter någon dag.... och den satt i väldigt länge... Lider än idag av dödsångest, och har mångar tankar & funderingar över det. Har mått riktigt dåligt, men fått hjälp av en KBT behandling, som varit superbra. Jag är ännu inte ok, men mår bättre och det är skönt. Ska dock äta waran tabletter livet ut... Och tanken på att risken för hjärnblödning ökar ju äldre man blir.... tanken på att krocka med bilen, att gå och halka i snön när man är ute på promenad, springa & trilla....... ja, många tankar flödar dagligen i min lilla hjärna....
Denna låten tror jag att jag lyssnar på nästan varje dag... Den har hjälp mig att känna mig stark igen..
Artiklen som hamnade i Lokaldelen :
Läkarna missade blodproppar i lungorna
En kväll i slutet av oktober förra året drabbades 34-åriga Linda Berggrensson av plötsliga bröstsmärtor och andningssvårigheter.
- Det gjorde ont vid varje inandning och jag kippade efter luft, berättar hon.
Linda tog kontakt med sjukvårdsupplysningen som rekommenderade att hon skulle uppsöka akutmottagningen i Lund. Hon kördes dit av sin man och efter en kort undersökning konstaterade läkaren inflammation i bröstmuskulaturen och ordinerade vanliga smärtstillande som Panodil mot smärtan.
Linda fortsatte med sitt arbete som kontorist i ett par dagar, men hade fortsatta andningsbesvär såväl som smärta.
- Den andre november fick jag dock gå hem från jobbet eftersom jag hade så ont och andningsproblemen utlöste en dödsångest hos mig, berättar hon.
Hon blev undersökt på Centrums vårdcentral i Landskrona samma dag, och läkaren där diagnostiserade Linda med Tietzes syndrom, inflammation av brosk i bröstkorgen, och informerade att den kunde ta upp till ett år att bli fri ifrån. Han ordinerade också fortsatt behandling med smärtstillande.
- Jag frågade om det gick bra att jag tog Diklofenak, som också är inflammationsdämpande, och det svarade läkaren ja på.
Efter en vecka började Linda arbeta igen, men problemen kvarstod och hon tvingades bland annat sova sittandes i en stol.
- Vid jul ökade smärtan och ibland fick jag panik då jag kippade efter andan, berättar hon.
I början av februari tilltog Lindas besvär ytterligare och smärtan flyttade sig till vänster om hjärtat.
- Då hade jag verklig panik och trodde att jag skulle dö, säger Linda som nästa dag på nytt undersöktes på samma vårdcentral som förra gången.
En annan läkare tog då bland annat prov på sköldkörtelfunktionen och utförde ett EKG.
- Det konstaterades att jag hade låg puls, läkaren trodde dock med 99 procents säkerhet att jag led av Tietzes syndrom och skrev ut nya Diklofenak åt mig.
Ett par dagar senare fick Linda också ont i sin vad, som svullnade upp samtidigt som andningsbesvären ökade.
- Följande morgon uppsökte jag akutsjuksköterskan på vårdcentralen som misstänkte en propp i benet och skickade mig till medicinakuten på sjukhuset i Landskrona.
Vid ultraljudsundersökning där konstaterade man en propp i vaden, läkaren ordinerade också lungröntgen, varvid man fann proppar i bägge lungorna.
- Den läkaren var den förste som frågade om jag åt p-piller och också ifrågasatte varför inte lungröntgen utförts tidigare, berättar Linda.
- Min far drabbades av en propp för elva år sedan och är förlamad i ena sidan och rullstolsbunden efter det. Detta har jag talat om för min preventivrådgivare, som hävdar att jag uppgett "stroke" i hans fall, och ordinerade mig mina p-piller, menar Linda.
- Jag gick omkring med oupptäckta blodproppar, och åt Diklofenak som förvärrade besvären och hade jag inte fått proppen i vaden kunde det gått käpprakt åt helsike, menar Linda som nu anmält sitt fall till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt patientnämnden.
- Jag menar att mina symptom borde ha utretts närmare, då jag hade andningsbesvär, och att man borde ha frågat efter ärftlighet och mediciner, där mina p-piller borde ha väckt misstanke om proppbildning.
Linda mår idag bättre, tar blodförtunnande medicin och har precis börjat arbeta igen efter sex veckors sjukskrivning.
- Men rädslan finns kvar och chocken kom i efterhand. Det får inte gå till så här och jag hoppas att jag får rätt så att ingen annan behöver drabbas av detta. Det önskar man inte sin värsta fiende.
Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)
