" Det händer andra, men inte mig"



Vila hjärnan, lugna promenader, stillhet, tysthet......


 

Har svårt att prata om detta, lättare att skriva ner det.Men ja, jag har fått det svart på vitt : Depression/ångest....

Nu ska jag vila hjärnan ett tag, ta lugna promenader, vara i stillhet och ha tyst omkring mig. Har bara svårt att acceptera det... Detta är inte jag. Detta drabbar andra, men inte mig...

 

Har under en tid tot ignorerat mig själv. Inte stannat upp och känt efter. Har kört på i 180. Stressat och tänkt : Aja, det löser sig med tiden... Har kämpat för att prestera, göra goda resultat. Men verkligheten har kommit ikapp nu. Och det var på jobbet som det tog stryk. Kände hur illa behandlad jag blev, var knäckt, ledsen,arg,frustrerad. Och som vanligt visa jag inte utåt, utan jag körde på som vanligt , svalde, och "jobba på" Tills förra veckan. Det fungerade helt enkelt inte. Helt okoncentrerad, orkeslös, orkade inte svara i telefon, och satt mest och glodde in i skärmen. Ont i kroppen, klump i halsen , yrsel och lock för örat.  Slödrade och sa fel till kunder. Kände hur bit för bit krossades inombords. Något fick mig att åka hem. Låg pall i soffan ett par dagar, helt off, ur funktion. Tog mig till läkaren iaf,och tillsammans med min kurator fick jag genomgå några tester. Då kom beskedet: Djup depression och kraftig ångest. ... oj...

Jag är så stolt att jag tog tag i mig själv, och gick iväg. Tänk så många som struntar i det. Okej, jag borde gjort detta långt innan, men jag har gjort det iaf.  Jag går till kurator 1 gång/vecka och har fått medicin för nedstämdheten. Jag kommer bli bra igen, det är jag övertygad om! Tar en dag i taget.