Idag för 2 år sedan var jag med om en " nära döden upplevelse". Jag hade haft det svårt med andningen ett tag, ont varje gång jag andades in, samt kunde inte gå/stödja på mitt hö ben. Rejält ont hade jag & svullet var det... Efter jag lämnat Lucas på skolan åkte jag in på akuten i Landskrona ( viste faktiskt inte vi hade ngn, men tydigen hade vi det, medecinakuten.. ). Där röntgade man först vaden... jodå, där var en rejäl propp... Sen gjorde man även en lungröntgen.. och man hittade proppar i bägge lungorna... Jag hade ju blivit behandlat för ngt annat, något som kallades för Titzes syndrom, och med det, ett läkemedel som var en fara vid blodproppar,,, dikoflenac.
Natten mot den 8 feb 2010 minns jag så väl. Som vanligt hade jag gått in i soffan i tv rummet, jag kunde inte sova i min säng, kunde inte ligga ner, fick ingen luft då...
Vaden dunka, det kändes som den skulle sprängas.. Jag halvsatt upp för att kunna sova några timmar. Jag fullkomligt längta tills kl skulle ringa 05:40 så dagen kunde börja... Jag minns jag var på väg att somna om, efter lite andningsövningar & massage i vaden... Jag var på gränsen till att somna in... Då hör jag plötsligt ytterdörren slå igen, rätt högt..???? Jag blev livrädd. Hjälp, inbrottstjuvar och jag kan ju knappt gå.... Jag vet inte vart jag fick mitt mod.... men jag linkade ut i tvättstugan för att kolla läget... Dörren var stängd... Stod en stund och fundera på om jag verkligen hört rätt.. Tajan reagerade ju inte....??? Men jag är tvärsäker på vad jag hört... Jag går bort till dörren, känner på dörren drar ner handtaget... Dörren är låst......... Vad i helsike händer... Då blev jag lite rädd...Gick in igen i soffan, satte mig igen och fundera på vad som hänt....
Jag vet vad det var.. Jag är/var helt övertygad om att det var ett spöke... Hade jag somnat i det tillfället innan jag hörde dörren, hade jag jag aldrig mera vaknat. Helt säker på att jag dött pga propparna i lungorna. Spöket var där för att rädda mig,,, de var helt enkelt inte min tur..... Undras bara om det är någon jag känner, som vill mig väl typ .. Mormor, morfar eller farmor/farfar...
Så ja, jag tror på spöke, lätt. Det finns både goda spöke som vill en väl & mindre roliga spöke, som bara skräms....
Jag är så tacksam att jag överlevde, de kunde verkligen slutat riktigt illa om jag inte uppsökt läkarvård. Efteråt blev jag helt sjukskriven i 6 veckor, sen på halvtid i 2 veckor. Fick ta inohepp-sprutor i 2 v, och än idag äter jag waran. Det kommer jag göra livet ut. Är och kollar blodvärdena regelbundet. Tyvärr kom chocken efteråt, så jag fick gå igenom en kbt behandling ( som verkligen är super ) Lider fortfarande av dödsångest, kommer jag kanske alltid att göra.
Lever ändå ett bra liv, men under vissa begränsningar. Får man någon form av slag mot/i huvudet är det raka vägen till akuten. Ramlar jag och slår mig, kan risk för inre blöding vara rätt så stor. Så vintertid är man extra försiktig.... mm. Men allt detta extra man får tänka på, är ingenting mot att jag fått en andra chans, det är helt underbart!
Oj är det så längesedan nu, 2 år. Jisses. Jag håller med dig helt och hållet, självklart finns det spöken. Vi har också haft ett på besök här, inte från att rädda oss från att dö men för att säga "Hejdå". Vi gissar att det var Tommys lillebror för det var i samband med att vi pratade om hans begravning strax efter han hade gått bort. Ha det riktigt bra och var rädd om dig :-)
SvaraRaderaKram syster yster
oj vilken historia LInda! Den har jag aldrig riktigt hört. sååå läskigt! Jag är glad att de spöket räddade dig <3
SvaraRadera